En trappa ner i marken är överkomligt för en ung entusiast med gott om idéer, men med tunnare plånbok. Det var så Arved von Gruenewaldt startade Gransegel, men det visste han inte då.

Källaren låg i en förort till Stockholm, året var 1965 och en åldrig svensk segelmakarbransch hade börjat stelna till. Nästan alla gamla namnkunniga yrkesmän var pensionsmässiga, det var upplagt för ett generationsskifte. Och det blåste upp nya vindar i det svenska båtlivet, dessutom. Plasten hade kommit, och med den en armada av nya segelbåtar. Bland jolleseglarna trappades konkurrensen upp, med allt större krav på bättre segel.
Tiden var mogen för en förändring och på bara några år försvann nästan alla gamla segelmakerier. De som tog över var unga seglare, ivriga att få prova sina vingar, både bildligt och bokstavligt.
Och först ut av de nya segelmakarna var Arved von Gruenewaldt i sin källare.
Arved var ingenjör, men framför allt finnjolleseglare på snabb marsch upp i världseliten. En talang som kunde nosa vind och segla fort. Men också analytisk. Nog måste det gå att få ännu bättre snurr på det tio kvadratmeter stora jolleseglet, tyckte han.
Arveds önskan att göra bättre segel var den gnista som skulle tända ljuset i grantoppen.

Jag ordnade lokal och delade en begagnad symaskin med två kompisar. Jag kände en iver att forska i hur ett segel ser ut, hur man formar det, minns ”Greven” idag.
Smeknamnet var givet. Mellan finnjolleseglarnas duster ute på banan bodde man i tält och käkade svettiga ostmackor, dök det upp en kille som hette Arved von Gruenewaldt kunde det bara gå på ett sätt. Det fick bli Greven, rätt och slätt. Bland seglarkompisarna, vill säga.
För mellan nio och fem jobbade unge Arved på konstruktionsfirma och ritade maskiner. I långa rader satt ingenjörerna vid sina bord och konstruerade dagarna i ända. Men när klockan slog fem bytte Arved skepnad och gick under jorden; Greven började dagens pass på segelmakeriet.

Alla kvällar och helger gjorde jag bara segel.
Ute i de stockholmska seglarkretsarna spreds snabbt ett rykte om en ny, spännande segelmakare med en gran(!) i seglet. Granen hade Greven hämtat från det gamla släktvapnet, som därmed förgrenade ut sig på ett lite överraskande vis.
Att rätta mun efter matsäcken har alltid varit naturligt för Greven. Så när han bytte till större lokal blev det ännu en källare. Den låg i Blackeberg, var 22 meter lång – och 4,2 meter smal.

Det var precis så man kunde lägga in en neppargenua. Men det var längden som var det viktiga, så vi kunde få in masonitmallarna för mastkurvorna.
I långa loppet gick det inte att vara ingenjör på dagarna och segelmakare kvällar, helger och semestrar. Greven fattade ett livsavgörande beslut:

I maj 1967 begärde jag tjänstledigt från Nordströms Linbanor. Och på den vägen är det…
Fyrtio år har gått sedan Greven för första gången trädde tråden genom nålsögat på sin begagnade symaskin. Med en stark näve på rorkulten har han styrt Gransegel under hela den enorma förvandling segelmakandet har genomgått, från gamla tiders hantverk till dagens högteknologiska vetenskap.
En bransch i konstant förändring, i ständig jakt på perfektion, ställer stora krav. Det blir på loftet precis som det är ute på banan; den som inte är beredd att satsa fullt ut blir avhängd.
Gransegel har ända sedan starten legat i framkant på utvecklingen. På moderloftet i Nacka är datorerna strategiskt utplacerade, lika självklara för segelmakarna som saxen de bär i hölstret på höften. Avancerade program för segeldesign visar form och panellayout i tredimensionell grafik, blixtsnabbt går instruktionerna direkt till den helautomatiska laserskäraren som tar fram millimeterexakta paneler.
Steget från masonitmallarna i begynnelsen är oändligt. Ändå är allt länkar i samma kedja.
När Greven vann EM och NM i Finnjolle 1967 var det med egna segel. Bäst i klassen, bevisligen. Två år senare gick han över till Soling och vann EM-brons, EM-silver, EM-guld samt prestigefyllda Kieler Woche tre år i följd. Gransegel var state-of-the-art redan då, och på den punkten har ingenting förändrats.
Att bra segel görs av duktiga seglare med ett brinnande intresse är en insikt Greven tog till sig redan under de tidiga åren. Idag har Gransegel ett 20-tal kunniga medarbetare på loften i Stockholm, Malmö och Oslo. Att få jobba hos ’Gran’ är en dröm för många unga seglare, och det är så det måste vara; genuint engagemang krävs för bra segel.
Precis som erfarenhet – kärntruppen på Gransegel har faktiskt varit med ända sedan 70- och 80-talen. Claes Hiersemann hoppade av utbildningen på KTH för att bli segelmakare och startade upp Gransegels loft i Malmö 1976. Två år senare slog granen rot också västerut, när norska seglarbröderna Hans och Terje Wang drog igång Granseil i Oslo. Båda loften har nått stora framgångar och dominerar seglarscenen i sina områden.
Ärrade kämpar vid Grevens sida i Stockholm är Kent Wretman och Björn Hägerman. Mats Johansson – som tillsammans med Åke Nettelblad i Malmö och Terje Wang i Oslo ansvarar för seglens design – kom till Gransegel 1985 efter att ha inlett karriären som segelmakare ’down under’ i seglingstokiga Nya Zeeland.
Många år i branschen, alltså, men entusiasmen för jobbet mattas aldrig. Segelmakeri på Gransegels nivå blir aldrig rutin. Lusten att göra bra segel genomsyrar det dagliga jobbet, man kan känna det i själva atmosfären på loften.
Segelmakarna hos Gran kan den svenska båtfloran, man vet vad svenska seglare vill ha. Det skapar en närmast familjär relation, byggd på förtroendet från kunden och en motsvarande ambition hos Gran att göra det bästa seglet i världen. Varje kund blir speciell, att plocka ett segel från hyllan är det inte tal om hos Gransegel.
Det har det aldrig varit.
När Greven en gång gick ner i sin smala källare startade han från grunden. Hans segelmakarbygge har växt med åren, idag står det högre och starkare än någonsin.